Holmenkollen

Jag heter Anton och idag har jag upplevt äventyr med Daniel.


Det hela började med att vi bestämde oss för att vi skulle se skidskytte ute på Holmenkollen. Vi har trots allt bott i Norge i närmare två månader och då är det dags att på riktigt ta del av landets kultur.
Efter att vi planerat, duschat och ätit hemma i lägenheten så begav vi oss mot T-banestationen som skulle ta oss mot vårt mål. Dagen till ära hade jag på mig min lusekofta och vi båda stoltserade med en norsk flagga var. Väl framme på stationen så märker vi att vi missat det tåg vi siktat på att hinna med men blir inte alltför oroliga ändå. "Det är slutet på loppet som är det viktiga" intalar vi oss.
Nästa tåg som kommer hoppar vi på. I vanlig ordning har vi inte köpt en biljett, utan vi tjuvåker illegalt. Vi har aldrig blivit utsatta för någon kontroll tidigare och vi trodde att denna dag inte skulle vara ett undantag. Vi hade fel.
På första hållplatsen stiger det mörkklädda människor på. "Billettkontroll!" hör vi någon av dem skrika. Vi blir livrädda och gråten är nära. En av de svartklädda männen, en indisk sådan, förklarar med knakig engelska och kroppsspråk att vi ska lämna vagnen.
Ute på perrongen var det kontrollanter överallt. De hade utposter vid alla utgångar och man såg i deras ögon att de var sugna på att dela ut böter. Jag och Daniel försöker undvika dessa ondskefulla människor så gott det går. När vi väl inser att det inte finns någon väg ut så förlorar vi allt hopp. Jag blir stum och Daniel börjar skaka. I ren desperation försöker vi smälta in med ett ungdomsgäng som står och väntar på nästa tåg.
Till vår förvåning så verkar vår plan fungera. Ingen av vakterna lägger märke till oss och den indiske kontrollanten finns ingenstans att se. Efter några minuter kommer nästa tåg som vi lyckas hoppa på. Det tog oss mot önskad destination och vi var återigen säkra.
X antal hållplatser senare får vi hoppa av för att åka nästsista sträckan med buss. Vi fortsätter dagen i samma anda och väljer att inte betala för bussresan heller. Sista sträckan går vi.
När vi når tävlingsområdet så är så sent ute så alla kontrollanter är borta. Det betyder gratis inträde som fullbordar en helt gratis dag. Vi ställer oss uppe på en kulle och avnjuter de sista tio minuterna av loppet.
Det var väldigt trevligt. Jag fick hjälpa en tjeck föreviga sitt minne där genom att ta kort på honom, Björn Ferry kom på sextonde plats och norska flaggor fanns överallt. Utsikten där var väldigt fin också, vi hade fotograferat den med Daniels kamera om vi inte hade glömt minneskortet hemma. Lite bilder kan vi dock bjuda på, tagna med min mobilkamera.


En skidåkare.









Daniels glädje visade inga gränser!









En annan, aningen kamouflerad, skidåkare.